24 DELTAGARE. BARA EN ÖVERLEVER. ALLT DIREKTSÄNDS...
May the odds be ever in your favor...
Jorden har gått under och kvar står Nordamerika som har tillgivits namnet Panem och delats upp i 12 distrikt och en huvudstad. Landet styrs med järnhand av regimen och den grymma president Snow.
Som påminnelse av revolten annordnar huvudstaden ett hungerspel en gång varje år där varje distrikt får offra en modig ung man och kvinna som skall tävla till döden.
Enda sedan Katniss Everdeens far dog i en gruvolycka har hon fått försörja familjen med hjälp av tjuvjakt. På slåtterdagen väljs hennes lillasyster PrimRose som distrikts 12 kandidat i det 74 hungerspelet.
Katniss kan inte utstå tanken med att hennes lillasyster ska kämpa till döden och erbjuder sig som frivillig. Som manlig kandidat väljs Peeta Mellark. De blir tagna ur sitt distrikt och forslas till huvudstaden för att praktiskt taget förbereda sig på att dö. Där börjar resan då vi får följa med när fattiga Katniss från det slitna distrikt 12 kämpar för sitt och Peetas liv i arenan där hon tvingas överleva utan mat och vatten med massa blodtörstiga karriärister som dödar allt i sin väg...
Det finns inte ord för att beskriva hur bra denhär boken var!
Jag kan utan tvekan säga att hungerspelen trilogin var det bästa böckerna jag någonsin läst!
Det roliga med denna bok är att den är en i sitt slag, jag har aldrig läst en bok som ens påminner om den här:) och tro mig, jag har läst många böcker... :P
Den fick mig att sitta på helspänn från sida 1, och jag grät tillochmed i första kapitlet.
Sedan får man ett sånt otroligt starkt band till karaktärerna, de är så oerhört uttänkta, man vet precis hur vissa karaktärer ska reagera på händelser (Utom Katniss, hon är lite oförsägelsebar) och hur de skall hantera vissa situationer.
Man blir helt besatt av serien, medans jag läste dessa böcker så levde, tänkte, drömde och sov jag hungerspelen. Det enda jag pratade om var hungerspelen, så jag kan nästan inte ens förklara hur glad jag blev när jag bokade biljetter till filmen! (som förövrigt var bäst, men jag recenserar den sen)
Sättet Suzanne Collins skriver skapar nästan illusionen av att man är där, i Panem, och deltar tillsammans med dem. Hon är också otroligt duktig på att förmedla starka känslor, så man känner med karaktärerna.
Sorg, lycka, glädje.
När någonting sorgligt hände, fick hon mig att gråta.
När någonting lyckligt hände, fick hon mig att glädjas.
Och när någonting spännande hände, så fick hon hjärtat att dunka av spänning.
Jag rekommenderar denna bok till absolut ALLA, men kanske inte ni som är väldigt känsliga, för boken är väldigt våldsam och blodig. Jag lovar att ni kommer få en läsupplevelse som ni aldrig glömmer.
Här kommer ett litet stycke:
"En gång satt jag i ett gömsle i ett träd och väntade orörlig på ett byte.
Jag somnade och föll tre meter rakt ner i marken, där jag landade på rygg. Det var som om kraften i stöten tryckte ur all luft från mina lungor.
Jag låg orörlig kvar och fick tvinga mig själv att andas in, andas ut, att överhuvud taget kunna göra någonting alls.
Jag känner likadant nu. Jag kan inte röra mig och får inte fram ett ljud.
Namnet ekar inne i mitt huvud, medan jag försöker komma ihåg hur man andas.
Någon håller i min arm, en pojke från sömmen tror jag. Kanske hade jag varit påväg att trilla omkull och han stöttade mig.
Det måste vara ett misstag, det kan inte hända. Prims var en lott bland många tusen!
Risken att hon skulle bli vald var så minimal att jag inte ens brytt mig om att oroa mig för henne.
Hade jag inte gjort allt jag kunde? Tagit alla tesseras som gick och vägrat låtit henne göra dessamma? En lott. En lott bland många tusen.
Oddsen hade verkligen varit gynnsamma för henne, men vad hjälpte det?
Någonstans i fjärran hör jag folkmassan mumla olyckligt, som de alltid gör när en tolvårig flicka blir utvald, för alla tycker att det är så orättvist. Och då får jag syn på henne.
Vit i ansiktet och med händerna hårt knutna utefter sidan går hon med små, stela steg mot scenen och jag ser att blusen har halkat upp ur kjolen igen.
Det är när jag upptäcker den lilla detaljen, den oinstoppade blusens lilla ankstjärt, som jag återvänder till verkligheten.
"Prim!"
Det kvävda skriket sliter sig upp ur min strupe och mina muskler börjar fungera igen.
"Prim!"
Jag behöver inte tränga mig igenom folkmassan. De andra ungarna stiger genast åt sidan så att jag kan gå rakt fram till scenen. Jag når henne i samma ögonblick som hon är på väg att äntra trappan.
Med en svepande rörelse föser jag henne bakom mig.
"Jag anmäler mig som frivillig!" Flåsar jag.
"Jag anmäler mig till slåttern!"
