Francesca av Melina Marchetta
Francesca börjar den nya terminen på St. Sebastian, en före detta pojkskola där jämnlikhet stavas tjejtoalett och där minsta försök till humor belönas med kvarsittning.
Francesca saknar sina gamla vänner och känner sig inte hemma vare sig i klassen eller med de udda karaktärer som precis som hon verkar ha blivit över.
Ingenting blir bättre av att hennes mamma har fått ett sammanbrott och knappt kan ta sig ur sängen. Ansvaret för familjen läggs på Francescas axlar och hon har aldrig känt sig så ensam.
Men kanske finns stödet där hon minst anar det...
Jag kan bara säga två ord om boken: Läs den!!
Den är så annorlunda i jämförelse med alla andra böcker jag någonsin läst (Precis som Jellicoe Road)
Den är lite komisk med endå fruktansvärt hemsk på samma gång.
Jag läste Francesca när jag var ute i skärgården och kunde nästan inte sluta läsa! Man fortsätter att tänka "bara ett kapitel till!" och Viips så har man bara fyra sidor kvar.
Bokens huvudperson, Francesca är väldigt annorlunda och det är väldigt lätt att relatera till henne.
Hon vill så mycket, men samtidigt vågar hon inte eftersom hon är rädd för vad andra ska tycka om henne. Hon har en fantastisk personlighet och humor, och har åsikter om allting, men vågar aldrig vara sig själv i den nya skolan. Samtidigt vågar hon inte berätta om sin mamma och måste ta hand om sin lillebror. De vuxna bestämmer allting över hennes huvud och hennes gamla vänner uttnyttjar henne.
Allting i hela situationen och Francesca berör det som många unga människor, inklusive jag kan känna varje dag.
Att folk inte tror att man är stark nog att fatta sina egna beslut och ta hand om sig själv, men att man forfarande behöver mer hjälp en vad man själv vill erkänna.
Det där ansvaret som alltid vilar på ens axlar, man ska ta hand om sina syskon när de har det svårt, men också alltid ställa upp för sina föräldrar samtidigt som man vill se till att ens vänner mår bra.
Och alla krav som omvärlden ställer på en dagligen, du ska ha bra betyg, du ska se ut si och så, inte säga emot, inte märkas. Och göra vad som helst utom att sticka ut.
Boken fick mig att tänka väldigt mycket men också se det lite ur ett annat perspektiv.
Ibland behöver man inte ta hand om alla andra, utan behöver bli omhändertagen själv.
Betygen behöver inte alltid ligga i topp för att man ska vara lycklig, utan det viktigaste är att man känner sig nöjd och glad. Och viktigast av allt, döm inte personer så fort du träffar dem, hur dåligt intryck de än ger dig, de kan visa sig att vara precis dem du behöver!
Boken var hursomhelst fantastisk och jag kan prata om den hur länge som helst, men här kommer ett litet smakprov:
"Pappa gör det enda han behärskar i morgonbestyren. Han lagar omelett till frukost.
"Vi tycker inte om ägg, pappa" avslöjar jag till slut, eftersom jag tror att jag innerst inne är lite förbannad på honom.
Varför kan han inte fixa till det här? "Det har vi aldrig gjort"
Han ser på Luca och mig och vräker äggen i kaklet. Jag ser på formen de bildar när de rinner ned för väggen och sedan gråter han. Min pappa gråter och Luca kramar honom bakifrån och säger:
"Jag vill äta äggen, pappa, jag vill äta äggen",
och han gråter också och jag står inte ut med att se dem. Allt jag vill är att vråla "Vad är det som händer!?" om och om igen pågrund av att mamma inte kom upp ur sängen för tio dagar sedan.
Inga synliga symptom, ingen medicin, ingen doktor.
Pappa säger att hon är lite deppig och min kusin säger att det är ett litet sammanbrott.
Jag slog upp ordet "sammanbrott" eftersom jag desperat vill ha ledtrådar: kollaps, sviktande hälsa eller kraft, sammanfall.
Ingen av definitionerna säger mig något. Ett sammanbrott av vad vet jag inte.
Men hon äter inte, så mycket vet jag.
Jag har nästan blivit besatt. Varje morgon inventerar jag kylen och skafferiet för att kolla vad som finns och varje eftermiddag tittar jag igen för att se om något saknas.
Men det gör det aldrig.
De finns inga tallrikar i diskhon, inga plastförpackningar bland soporna. Inga spår efter rättade prov eller någon som svarat i telefonen. Inget.
Jag förstår INGET!
Mamma går inte upp ur sängen och det handlar inte om att jag inte längre vet vet hon är.
Det handlar om att jag inte vet vem jag är. "
