Apokalypsen börjar i Bergslagen...
Engelfors. Vackert namn, risig stad.
Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner.
En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken.
De har inget gemensamt.
De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där,
men utan varandra kommer de inte att överleva.
Äntligen har jag läst den eftertraktade Cirkeln som alla har pratat om!
Den överträffade faktiskt mina föväntningar och var otroligt lätt att komma in i.
Det kändes väldigt konstigt att läsa på svenska faktisk, eftersom jag föredrar att läsa på engelska
(orginal språket) Men tro det eller ej, Cirkeln är faktiskt skriven av den svenska författaren
Mats Strandberg och manusskrivaren Sara Bergmark Elfgren.
Denna bok hade mig faktiskt från första kapitlet, vilket nästan var det mest spännande i hela boken.
Man vet att boken kommer vara bra om någon dör i första kapitlet, eller hur?
Haha, nej, men nästan hela boken utgår ifrån att man väntar på att nästa person ska dö, vilket är ganska hemskt egentligen.
Här kommer ett litet stycke:
"Du är trasig, omöjlig att laga."
Långsamt backar han in i en av de öppna toalettbåsen.
"Snart är det över, du behöver aldrig vara rädd igen"
Rösten låter nästan tröstande nu.
Elias låser om sig och sjunker ner på toalettstolen. Han kämpar för att öppna munnen, kämpar för att skrika. Greppet om glasskärvan hårdnar och de vassa kanterna skär in i handflatan.
"Ingen smärta"
Och han känner ingen smärta. Han ser blodet sippra fram ur handflatan och droppa ner på det gråa klinkergolvet, men han känner ingenting.
Kroppen är bortdomnad.
Bara tankarna finns kvar, och rösten.
"Livet blir inte bättre. Lika bra att avsluta det nu. Du slipper smärtan, du slipper sveken.
Det skulle aldrig bli bättre endå, Elias. Livet är bara en förnedrande kamp.
Dom döda är dom lyckliga."
Elias försöker inte längre kämpa imot när glasskärvan skär igenom den långa tröjärmen och blottar den ärrade huden inunder.
Mamma. Pappa, tänker han. Dom kommer att klara det.
Dom har sin tro.
Dom tror att vi kommer att ses igen, i himmelen.
Jag älskar er, tänker han samtidigt som den vassa skärvan drar det första snittet genom huden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar