Bokrecension: Silence av Becca Fitzpatrick

The noise between Patch and Nora is gone.

They´ve overcome the secrets riddled i Patch´s dark past,

bridged two irreconcilable worlds and faced heart-wreanching tests of betrayal, loyalty and trust

- all for a love that will transcend the boundary between heaven and earth.

Armed with nothing but their absolute faith in one another,

 Patch and Nora enter a desperate fight to stop a villain who holds the power

 to shatter everything they´ve worked for

-and their love-

 forever.

Att läsa ut den sista utkomna delen i en serie är alltid sorgligt, den där jättejobbiga väntan på att nästa bok ska komma ut. Jag vet inte hur ni gör, men när jag väl läser den första boken ur en serie måste jag läsa ut hela serien innan jag börjar på en ny. Annars blir det jättekonstigt.

Jättebra bok iallafall!

Lite deprimerande dock eftersom Nora fick minnesförlust och glömde bort Patch,

så de är ifrån varandra största delen av boken, vilket är lite trist för Nora+Patch= UNDERBART!!

Men jag varnar er, när ni väl börjar läsa så är den helt omöjlig att lägga ned!

Den var verkligen spännande från första sidan,  man börjar tvivla på vilka som egentligen är de onda och vilka som är de goda. 

Nu väntar jag bara att författaren ska släppa nästa del för sista sidan i boken var verkligen en cliffhanger,

JAG VILL VERKLIGEN VETA VAD SOM SKA HÄNDA!!

Här kommer ett litet stycke: 

" I let my eyes travel a slow circle around the graveyard.

The decaying smells of approaching automn, the rich tang of gut grass,

the pulse of insect wings rubbing together- none of it illuminated the answer I so desperently wanted.

I swallowed against the thickness in my throat, trying hard not to feel defeated.

The color black, teasing me for days, had failed me.

Shoving my hands inside the pockets of my jeans, I turned to go.

From the edges of my vision, I noticed a smudge on the green grass.

I picked up a black feather.

It was easily the lenght of my arm, shoulder to wrist.

My eyebrows pulled together as I tried to envision what kind of bird could have left it.

It was much to big for a crow. Much to big for any bird,

as far as I was concerned.

I ran my finger over the feather´s vane, each satiny barb snapping back into place.

A memory stirred inside of me. Angel. I seemed to hear a smooth voice wisper.

You´re mine.

Of all the ridiculous, confusing things, I blushed.

 I looked around, just to make sure the voice wasn´t real.

I haven´t forgotten you.