Efter att Rose har misslyckats med att döda Dimitri i Sibirien är det nu han som jagar henne.
Som Strigoi är Dimitri farligare än någonsin,
och han är fast besluten att inte vila förren han hittat Rose - Och dödat henne.
Men Rose har en plan. En helt galen plan som innebär att hon måste riskera allt hon någonsin kämpat för. Frågan är bara hur långt hon är beredd att gå för att rädda den hon älskar. För dem som känner Rose är svaret uppenbart. Alldeles för långt...
Och böckerna bara fortsätter att bli bättre och bättre för varje gång!
Den här var riktigt, riktigt bra, men tyvärr så minns jag inte så jättemycket av den eftersom jag blandar ihop handlingen i dom. Jag läste ju alla under en väldigt kort period eftersom de var omöjliga att lägga ned.
Men den var otroligt spännande iallafall, och lite annorlunda eftersom den utspelade sig på hovet.
Efter ett tag blir man faktiskt lite trött på snobbiga kungligheter:)
Rose går faktiskt ett steg längre än vad jag trodde, när hon, Eddie och Lissa fritar Victor Dashkov från det fruktade Tarasovfängelset. Det känns som om hon har tappat känslan mellan rätt och fel.
Jag vet att hon vill väl, men det enda hon gör är att sätta sig själv och sina vänner ordentligt i klistret, igen.
En sak jag också blir otroligt arg på är när Dimitri avfärdar Rose när han är Dhampir igen.
Hon har gjort så otroligt mycket för honom, förlåtit honom för allt hemskt han gjorde. Men nejnej, Lissa är hans nya ängel. Fast jag kan även föreställa mig hur han kände, tänk att vakna upp ur en lång verklig mardröm och inse alla de hemska saker man har gjort. Att man vaknar upp och inser att man har dödat allt som kom i sin väg, till och med oskyldiga. Till och med vänner. Att man vaknar upp, och det första som händer är att man nästan blir mördad av sitt eget folk som sedan kastar dig rakt in i en cell och tror att du är ett blodtörstigt monster. Ja, han har endå ganska många orsaker till att vara deprimerad.
Här kommer ett stycke:
"Det var inte bara ett mirakel, det var en saga.
Lissa och Dimitri satt på golvet, båda två. Deras kläder var sotiga och svedda. Arga och röda märken på hennes vackra hud visade att hon hade blivit svårast bränd. Det var värst på händerna och handlederna. Jag såg blodfläckar där lågorna till och med hade bränt bort huden. Tredje gradens brännskador om jag mindes rätt från det jag hade lärt mig i skolan. Men hon verkade endå inte känna någon smärta, och brännskadorna hindrade henne inte från att röra händerna.
Hon strök Dimitri över håret.
Lissa satt i något som nästan var upprätt ställning, men han låg framstupa över henne, med huvudet i hennes knä, och hon drog varsamt med fingrarna genom hans hår, gång på gång.
Som man gör för att lugna ett ledset barn.
Trots att hennes ansikte också hade märkts av elden strålade det, fyllt av medlidande.
Dimitri hade kallat mig hämnande ängel, men hon var en barmhärtig ängel, som tittade ned på honom och mumlade tröstande ord som inte betydde något.
Med tanke på skicket hans kläder var i och det jag hade sett under branden hade jag förväntat mig att han skulle vara fullständigt sönderbränd- en svart skelettliknande mardröm.
Men när han lyfte på huvudet och jag för första gången kunde se hans ansikte upptäckte jag att han var helt oskadd. Inga brännmärken syntes på hans hud, en hud som var lika varm och solbränd som den första dagen vi träffats.Och innan han på nytt begravde ansiktet i Lissas knä han jag se en skymt av hans ögon. De var bruna, oöndligt mörka och djupa, ett djup jag drunknat i så många gånger. Inga röda ringar.
Dimitri... var inte Strigoi.
Och han grät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar