Dimitri är Strigoi, Dimitri är Strigoi!
Attacken mot S:t Valdimirs skola blev förödande för moroivärlden och en personlig katastrof för Rose.
Hon ställs nu inför ett ultimatum och inser att hon måste bryta ett löfte för att hålla ett annat.
Ska hon stanna på skolan för att skydda Lissa, eller ge sig av till Sibirien för att döda Dimitri?
Men hur lätt är det att döda den du älskar?
Det räcker med ett ögonblicks tvekan för att allt ska förändras...
Denna bok är nog faktiskt en av de bästa i hela serien! Den är spännande och sorglig från första till sista sidan och absolut omöjlig att lägga ned när man väl börjat läsa!
Jag kan inte låta bli att fortsätta älska Dimitri även fast han är ett monster som drivs av mörker och ondska. Ett tag övervägde jag faktiskt alternativet att det skulle vara bra om Rose också blev Strigoi så de kunder vara tillsammans förevigt. I mörker och synd dock..
Boken tar också en ny vändning när andra personer dras in i bilden, som mystiska Abe (också kallad Zmey, vilket är det ryska ordet för orm)
Sedan får man också lära känna Dimitris underbara familj, och ett helt nytt folk.
Alkemisterna.
Här kommer ett utdrag ur boken:
"Nej..."
Jag visste inte om jag sa ordet högt eller bara tänkte det. Det kvittade. Det enda som betydde något var det som jag såg med mina egna ögon. Eller snarare vad mina ögon trodde att de såg. För nog måste jag väl inbilla mig. Det kunde inte vara verkligt, inte efter så här lång tid.
Dimitri.
Jag kände genast igen honom, trots att han hade... förändras. Jag skulle säkert ha känt igen honom mitt i en folksamling på en miljon personer. Något annat var inte möjligt, så starkt var bandet mellan oss.
Och nu när jag hade varit ifrån honom så länge kunde jag inte sluta titta på honom. Det mörka, halvlånga håret var utsläppt inatt och lockade sig en aning runt ansiktet. De välbekanta läpparna hade dragits till ett roat men samtidigt otäckt leende. Han hade på sig den där långa skinnrocken som han alltid brukade ha, den som kunde vara hämtad direkt ur en västernfilm.
och sedan.. var det Strigoidragen. De mörka ögonen- ögonen som jag älskade- hade en röd ring kring pupillen. Den vita, likbleka huden. När han levde hade han haft lika brunbränd hud som jag, eftersom vi var utomhus så mycket.
Det var egentligen bara någon sekund jag ägnade åt att betrakta honom. När jag kände att han fanns där hade jag reagerat snabbt, förmodligen snabbare an vad han hade väntat sig. jag hade fortfarande överraskningsmomenter på min sida och pålen var redo.
Jag höll den i jämnhöjd med hans hjärta och jag insåg att jag hade kunnat slagit till så kvickt att han inte hade hunnit försvara sig. Men ögonen...
Ögonen. Åh gud, ögonen.
Även med den där vidriga röda ringen så påminde de mig om den Dimitri jag hade känt.
Blicken i dem- den där själlösa, ondsinta glansen- var inte det minsta som han.
Men det fanns tillräckligt många likheter för att det skulle kännas i hjärtat, paralysera mig.
Pålen var redo. Det enda jag behövde göra var att fullfölja rörelsen. Jag hade fortfarande övertaget...
Men jag kunde inte. Jag behövde bara några sekunder till, några sekunder då jag kunde betrakta honom innan jag dödade honom. Och det var då han talade till mig.
"Roza" hans röst var fortfarande lika underbart mörk, med samma brytning.
"Du glömde bort min första lektion. Tveka aldrig."
Jag han knappt se hans knytnäve slå mot mitt huvund..
och sedan såg jag ingenting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar