S:t Vladimir skola evakueras till en avlägsen skidort under jullovet. Strigoi har enat sina krafter och lyckas utplåna hela moroifamiljen. Men tyvärr blir vistelsen inte särskilt trevlig. Dimitri är väldigt intresserad av en annan kvinna, vilket gör Rose rasande. Lissa måste uppföra sig ordentligt och Roses vän Mason, försöker visa hur mycket han egentligen gillar henne.
Det kan bara sluta på ett sätt, en iskall katastrof.
Jag gillade denna bok mycket mer än den första (Törst) men den når endå inte upp till samma nivå som Löftet, andens kraft och yttersta offret. Men nära inpå.
Jag älskar omgivningen i boken, en avlägsen superlyxig skidstuga, "Där är alla glada och nöjda" Kan man tro, men icke. Ingenting är lyckligt där, sorgen efter flertal slaktade moroifamiljen finns där. Frustrationen över Dimitris intresse för Tasha. Lissas vilja att tränga bort mörkret som finns inuti henne.
Masons obesvarade kärlek till Rose. Ja, Drama.
Boken tar nya vändningar hela tiden så man är aldrig riktigt säker på vad som ska ske och vad som ska sägas.
Här kommer ett stycke ur boken:
Jag tystnade, någonting inom mig skrumplade ihop. Jag blev torr i halsen. Hjärtat ville sluta slå. Vakten hade kommit tillbaka med en man och en kvinna jag inte kände igen. Men däremot såg jag att de var...
... Strigoi.
Riktiga,livslevande-bildligt talat- Strigoi.
Plötsligt föll allting på plats. Det var inte bara rapporterna om Spokane som hade varit sanna. Det vi hade fruktat- att strigoi sammarbetade med människor-hade besannats. Det här förändrar allting. Dagsljus var inget skydd nu. Ingen av oss gick säker längre. Och ännu värre: jag förstod att det här måste vara de skyldiga Strigoi- de som med människors hjälp hade attackerat de båda moroifamiljerna. Än en gång kom de fruktansvärda minnena för mig: kroppar och blod överallt.
Gallan steg upp i halsen och jag försökte vända tankarna från det förflutna till nuläget.
Inte för att det var mer lugnande.
Ikväll kommer recensionen på bok 3: Skuggkysst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar